heyselma

Jag förstår mig inte på vissa människor. Förstår mig inte på dom när dom säger: du förändras när du är med henne/honom. DET ÄR KLART MAN FÖRÄNDRAS! Man är inte likadan med vart enda en person. Man har olika humor med alla, olika sätt att ha roligt på och olika sett att bete sig på. Jag har inga riktiga vänner, bara en riktig vän som jag kallar min bästa vän vid namn maria. Hon finns där för mig 24/7 och hon lyssnar. Varje gång jag behöver henne finns hon där. Men jag är dum, jag öppnar mig för nya personer om och om igen. Hela tiden blir det fel. Det blir bara så fel. Jag förstår inte hur man kan säga orden: jag älskar dig och sedan vända ryggen till en och snacka skit och allt möjligt. Detta har hänt mig ett antal gånger och jag har sagt till mig själv: Selma, lita inte på någon. Det känns svårt att inte kunna lite på någon till hundra, inte kunna ha någon att snacka med om ens liv och inte ha någon att dela glada stunder med. Men, jag fann Maria och jag vet att hon är den personen som jag kan berätta allt för. Man kan inte berätta allt för sina föräldrar, det känns fel. Dom blir arga, sura, ledsna och besvikna. En vän ska krama en och säga: Alla gör fel någon gång, ingen är perfekt. Jag finns här för dig. Men, seriöst hur många gör det? Nu för tiden är allt via msn, bilddagboken, lunar osv. Hur många vågar säga: "Jag älskar dig bästa vän, du finns alltid där för mig"? Inte de flesta iallafall. På msn är det lätt att öppna sig, men man har inte modet att göra det i verkligheten också. Vänder man sig till lärarna kontaktar dom föräldrarna, kuratorn kontaktar socialen, föräldrarna blir sura och de flesta såkallade "vänner" bryr sig egentligen inte. Jag skrev denna text i sådan hastighet att mina fingrar krampar nu. Jag orkar inte kämpa mer och gråta varje dag. Det är svårt för mig. Och jag vet, jag är inte den enda med problem. Även det här med att folk missuppfattar mig. Dom som inte känner mig ser mig som en kaxig tjej. Men under den ytan finns en trevlig flicka, inte för att vara egoistisk. Ingen vet vad jag går igenom. Den senaste tiden har mitt liv varit ett helvete 2005-2008, de värsta åren i mitt liv. Och jag vet, jag har inte levt länge jag är bara 14 år (inte ens det) och redan känner jag såhär. Hur kommer livet då va dom närmsta åren? Allt har gått fel än så länge kärlek, skola, vänner, i princip allt. Jag älskar dig Maria, du finns där för mig. Jag tackar även min mamma även om hon inte vet allt, men det mesta. Jag säger förlåt om jag har varit taskig, förlåt för mina misstag, förlåt för allt jag har gjort fel. Förlåt.